Här kommer hela förlossningsberättelsen, det blev mycket text men jag ville få med allt så jag har kvar den senare i livet men delar med mig och hoppas jag kan hjälpa någon. Det är en fantastisk upplevelse som man altid kommer att bära med sig i livet.

 

 

Förlossningsberättelse

Tisdag 19 juli 2016

På tisdagsmorgonen vaknar jag vid cirka 06.30 av att jag är otroligt kissnödig och spänd i magen, jag går och kissar ordentligt men spänningen släpper inte i magen. Jag börjar klocka sammandragningarna som kommer och de är inte speciellt onda men nog känns de ändå. Har fram till nu inte haft några onda sammandragningar alls nästan så jag börjar fundera om det kanske är någonting på gång. Men sammandragningarna kommer rätt regelbundet, ungefär 4 minuter mellan. Jag klockar en stund och efter kanske en halvtimme så ringer jag förlossningen i Falun och frågar vad de tycker att vi ska göra, de är väldigt trevliga och säger eftersom vi har så långt att åka (25 mil enkel väg) att jag får komma in när jag vill. Jag avvaktar lite till och väcker sedan Anton och berättar att nu kan det snart bli bebis så han ska ta det lugnt men komma upp. Han i sin tur panikläser de sista sidorna i boken ”föda utan rädsla” och jag hoppar in i en lång och varm dusch. Sammandragningarna fortsätter vara regelbundna och ibland tar de i lite mera och ibland inte mycket alls men eftersom de hela tiden kommer så regelbundet så börjar vi ändå göra oss i ordning för att åka. Vi packar in allt i bilen och jag ringer mamma och berättar att vi tänker åka så att hon kan hämta hundarna. Klockan halv nio cirka så åker vi och allt känns helt lugnt men väldigt spännande. Sammandragningarna fortsätter i samma styrka och med ungefär 3.5 -4.5 minuter mellan. Jag försöker äta en macka men det går inte alls, får i mig någon tugga som redan efter några minuter kommer upp igen och som tur vad så hade vi köpt med en ”spyhink” då jag misstänkte att jag skulle må illa av resan och värkarna. Resan ner går ändå väldigt bra, inga panikfarter och sammandragningarna håller i hela vägen, men de sista milen tycker jag att det börjar kännas mera.
    Väl framme på förlossningen klockan 11.15 så välkomnar de oss och vi får ett rum och jag kopplas till CTG. Sammandragningarna kommer fortfarande väldigt regelbundet och de har nu börjat ta i lite mera, men jag kan absolut hantera dessa. De kollar om jag är öppen (vaginal undersökning) och detta tyckte jag var otroligt obehagligt men jag var bara öppen 1 cm och cirka 1.5cm kvar av livmodertappen. Värkarna blir sedan lite glesare men tar i något mer, jag mår illa av dessa och spyr. Får sen i mig lite mat och klockan 15 kollar de mig igen men ingenting har hänt så vi skrivs in på patienthotellet (hade vi bott närmare hade vi fått åka hem).
Patienthotellet på Falu lasarett ligger i samma byggnad men i andra änden på lasarettet och det var som ett vanligt hotell med frukost, lunch, middag och kvällsfika i ”restaurangen” varje dag.
  Klockan åtta är det dags för en till koll med CTG kurva där man mäter bebis hjärtljud och mina sammandragningar, bebis mår bra och sammandragningarna oregelbundna precis som de varit hela eftermiddagen men här tycker jag nog att sammandragningarna är jobbiga (men i efterhand när man fått lite perspektiv på smärta så var de inte så farliga). Blir undersökt och inte mycket hade hänt. Jag får med mig en sovdos (två alvedon, en värkhämmande tablett och insomningstabletter) och jag tar en varm dusch när vi kommer in på rummet igen och tar sedan denna sovdos, om den inte hjälpte så var det ett tecken på ”riktiga” värkar men om jag kunde sova, vilket jag faktiskt kunde så var det bara förvärkar. Så jag sov rätt bra hela natten men vaknade tidigt av nya sammandragningar.

Onsdag 20 juli (beräknad födelsedag)

Under hela onsdagen fortsätter förvärkarna och de flesta är riktigt jobbiga och jag tränar på att försöka andas igenom dessa. De kommer väldigt oregelbundet med allt mellan några minuter mellan till en halvtimme. Jag varierar med att ligga och vila och försöka gå i trappor (vi bodde på nionde våningen så trappor fanns det!) och hålla igång kroppen, försöker äta så mycket jag kan men jag har ju aldrig stor aptit så det är svårt men får i mig lite mat under dagen i alla fall. Vid tretiden har jag en koll på gyn-mottagningen där vi får träffa en läkare som kopplar CTG och kollar bebis och sammandragningar och gör sedan en undersökning, jag hade inte öppnat mig mycket mera än sist men tappen var nästan utplånad så någonting hade skett i alla fall. Läkaren gjorde en hinnsvepning och det var så otroligt obehagligt, jag tyckte det gjorde ont men skönt att få det gjort och jag kan tänka mig nu i efterhand att det var det som satt igång förlossningen ett dygn efteråt. Värkarna fortsätter hela kvällen och de börjar lite senare på kvällen ta i ordentligt och gör betydligt mer ont än under dagen så jag ringer förlossningen och säger att jag vill ha en koll. Så cirka 22 så går vi till förlossningen och jag blir undersökt och kopplad till CTG, tappen hade mognat ännu lite men jag hade inte öppnat mig något mera så jag fick ytterligare en sovdos och vi gick till hotellet och försökte sova, jag kunde somna efter ett bra tag och sov rätt okej.

 

Torsdag 21 juli

När jag vaknade tänkte jag att idag blir det bebis, jag hade en sådan känsla i kroppen och Värkarna som kom tog i betydligt mera än förut men fortfarande väldigt oregelbundna men smärtsamma, jag måste ta varje värk och varierar mellan att stå på knä lutad mot sängen eller i fosterställning i sängen för nu gjorde de ont. Anton var ett bra stöd och hjälpte till att massera ryggen och påminna mig om att andas. Vi tog en kort promenad i det fina vädret till stadsparken alldeles intill lasarettet och stannade och åt en glass. Men värkarna fortsatte att vara jobbiga och nu kändes det som otroligt kraftig mensvärk och nästan som att någon spände ihop magen med ett spännband och drog åt. Denna känsla hade alla värkar nu och det är så jag nog skulle beskriva värkarna i senare skede också fast 100 resor värre. Värkarna kom ganska tätt, vi klockade aldrig dessa men ungefär 10 minuter mellan var det nog. Sen skulle vi in i cafeterian på lasarettet och handla lite lunch och nu var värkarna riktigt jobbiga och jag mådde dåligt. Någon frågade hur jag egentligen mådde och jag sa att jag har värkar men det går bra. Svettades otroligt mycket och blev andfådd av att gå några meter, jag tog stöd av Anton vid varje värk och ville försvinna under jorden, men vi lyckades handla lite enkel mat som nyponsoppa och någon drickyoughurt men mat var nog det sista jag tänkte på egentligen. Jag hade inte kunnat äta något på hela dagen egentligen och klockan var nu ungefär två. Nu kände jag att jag verkligen inte orkar mera och ville till förlossningen, Anton frågade om jag var säker eftersom vi blivit ”bortskickade” så många gånger men nu var jag säker på att jag hur som helst ville ha hjälp med någon form av smärtlindring. Vi tog oss upp på rummet och jag ringde till förlossningen och sa att nu kommer vi för detta går inte längre. 
  Väl framme på förlossningen så tog de emot oss och kopplade upp på CTG. Jag kände mig så otroligt spänd i hela kroppen och hade ont i nedre delen av ryggen mellan värkarna då jag spände mig hela tiden vilket gjorde allt värre.  Värkarna lugnade ner sig något men de som kom var fortfarande väldigt onda, på vägen till förlossningen kan det inte varit många minuter mellan värkarna. CTG såg bra ut och bebis mådde bra, värkarna kom oregelbundet .
 klockan 15.50 blev jag undersökt och jag var bara öppen 2-3cm, det kändes lite jobbigt att höra faktiskt men vi fick vara kvar och jag blev erbjuden att sätta mig i badet vilket jag mer än gärna ville, det hade jag även skrivit i mitt förlossningsbrev. Värkarna var fortfarande glesare än på vägen till förlossningen men fortfarande jobbiga. Badet var helt fantastiskt! Ett eget rum med en toalett och ett sitt-badkar. Vi fyllde karet med varmt vatten och jag kände hur jag mer och mer slappnade av i ryggen och kunde nu ta värkarna ordentligt. Jag kunde använda verktygen som jag fått av boken ”föda utan rädsla” och kunde ta emot värkarna med hela kroppen och andas igenom de och följa med värken och känna efter exakt vart i kroppen det gör ont och sedan följa med värken ur kroppen och känna hur kroppen slappnade av. Anton passade på att gå och äta middag och checka ut från patienthotellet och hämta våra saker. Jag badade i två timmar och det kändes som kanske en timme, otroligt skönt att samla lite krafter och jag fick även i mig lite nyponsoppa och kunde dricka mycket vatten.

18.10 kände jag att värkarna som kom tog i mera men fortfarande rätt oregelbundna men ändå började de bli lite mer regelbundna så det var ungefär 6 minuter mellan värkarna nu.
19.15 kopplades CTG och bebis mådde bra och jag känner fortfarande att jag kan hantera värkarna genom verktygen och andningen.  Här börjar jag störa mig lite på banden runt magen (CTG) och kände mig obekväm.
19,40 ökar värkarna ytterligare och jag blir undersökt och äntligen händer någonting. 4 cm öppen och nu kändes undersökningen helt annorlunda, inte alls smärtsam utan bara lite obehaglig men barnmorskan kunde töja lite och ”sparade” mig någon timmes värkar. Tappen var utplånad och teoretiskt så räknades det nu att min förlossning börjar.  Jag berättar att jag inte ätit ordentligt på hela dagen så jag får ett ”sockerdropp” för att få lite energi och bara det känner jag mig piggare av efter en stund.

19.55 Får jag börja med lustgas och stå vid ett gåbord, lustgasen var helt fantastisk! Jag kände mig inte alls speciellt påverkad av den i början men efter ett tag blev jag lite glad och tyckte det mesta var roligt. Jag lärde mig ganska fort hur det fungerade för mig och jag andades i masken före och under värkarna. Jag har nu ingen koll på hur ofta värkarna kom men de gånger jag missade att pricka in en värk med lustgasen så gjorde de otroligt ont. Det kom några roliga meningar och kommentarer från mig ibland och Anton blev lite orolig när jag ställde mig på stativet till gåstolen istället för på golvet, det var tydligen skönt tyckte jag då, haha!.  Men plötsligt kom en värk utöver alla andra värkar hittills och jag fick så otroligt ont. Sa till Anton i lite panik att ringa på klockan för nu ville jag ha eda (epidural, ryggmärgsbedövning). Det kom in en barnmorska som undersökte mig igen och tog hinnorna så vattnet gick, och Oj vad mycket vatten som kom. Det kändes varmt och blött överallt och eftersom jag tyckte detta var obehagligt att bli undersökt så drog jag kanske lite väl mycket lustgas i detta skede, men jag kände mig fortfarande närvarande men kanske något ”svävande” och inte fullt koll på allt, jag försökte bara fokusera på Anton. Här kommer någon kommentar från mig som ”Men nu kissade jag i alla fall på mig” men barnmorskan säger att vattnet gått och jag svarar att jag är fullt medveten om det men tyckte det var lite roligt just då.  Här sätter de även in en ”tråd” som var kopplad till bebis huvud så de kunde ha koll på hennes hjärtslag. Detta märker jag inte och Anton säger att jag har en tråd ut ur musen, jaha säger jag. Barnmorskan säger även att om jag ska på toaletten nu så ska jag torka mig lite försiktigt och jag svarar ”måste jag verkligen torka mig då?” Lite roligt såhär i efterhand men när man ligger där helt blöt med en gigantisk binda på mig så kändes det som att lite kiss inte skulle spela så stor roll.

Väntan på ryggbedövningen var jobbig, det tar lång tid och jag kämpar med otroligt jobbiga värkar. Såhär i efterhand så kan jag ärligt säga att jag har väldigt dåligt tidsperspektiv här och allt jag ser är Anton och vi jobbar tillsammans genom värkarna, värkarna känns nu så otroligt mycket och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara dessa men det liknar nog känslan som jag tidigare nämnde att någon stramar åt magen allt vad som går. Mina värkar sitter mest i nedre delen av ryggen men jag blir spänd och ansträngd i hela kroppen. Att andas och gå in i värkarna nu kändes helt omöjligt utan det var bara lustgasen som gällde och flera gånger sa både Anton och barnmorskorna att jag måste andas utanför masken också. Till slut kommer läkaren i alla fall och informerar om läget. Här är jag nog ganska påverkad av lustgasen men jag har bilder i huvudet på läkaren och jag hänger med vad som händer men jag har inget tidsperspektiv och jag har inte fullt koll på hur många människor som är inne i rummet.  Jag ligger på vänster sida och värkarna tar död på mig känns det som, flera gånger säger jag att jag inte vill mer eller orkar mer, men det minns jag inte i efterhand. När det är dags att lägga bedövningen känner jag mig inte alls nervös för själva sticket, det jobbigaste var att alla sa åt mig att jag måste ligga helt stilla och säga till när det kommer värkar vilket jag tycker att det känns som att de kommer väldigt ofta. Här får jag panikkänslor och stirrar rakt in i Antons ögon med panik i blicken och försöker att andas genom värkarna (i lutgas-masken). Anton var ett sådant fantastiskt stöd och utan honom vet jag inte hur jag hade klarat av detta. När läkaren lägger ryggbedövningen så bryr jag mig inte alls i sticket i ryggen utan jag försöker bara ta mig igenom värkarna. Ryggbedövningen misslyckas och när läkaren berättar detta för mig säger jag bara att jag verkligen inte vill veta, det kändes som att det inte spelar någon roll utan jag ville bara bli färdig.  Klockan 22.55 så avbryter man nästa försök att lägga edan då jag får en plötslig krystärk. 22.58 börjar krystvärkarna och det är så fantastiskt hur kroppen jobbar själv och hur man bara följer med i värkarna och hur man tar i från tårna.  Jag låter som en oxe i varje krystvärk och släpper inte taget om min kära lustgas. Jag säger till mig själv och Anton att snart, snart, snart kommer bebis! Smärtan är helt annorlunda från värkarna men det gör väldigt ont men på något vis känns det enklare då man verkligen känner i hela kroppen hur det händer saker och hur man känner hur bebis är på väg neråt.  Jag har inget tidsperspektiv här heller men när Sara (undersköterskan) säger att hon ser huvudet på bebis och berättar att bebis har mycket hår blir jag så förvånad och skrattar till och tänker att snart blir det bebis.  Jag frågar vad det är för hårfärg och hon säger att det ser mörkt ut och jag blir ännu mer förvånad. Jag frågar Anton om det är den 21a juli eller 22a men får till svar att jag inte ska tänka på det nu.  Jag tar i allt vad jag någonsin orkar i varje krystvärk och det bränner till som sjutton i underlivet och jag tänker att nu måste det snart vara klart och tänker att en eller två krystvärkar till så har vi vår bebis. Och efter några krystvärkar så kommer vår fina bebis ut <3 Vilken känsla, man glömmer det mesta direkt och ser bara en fin liten bebis. Efter lite gnuggning av barnmorskan så skriker hon och läggs upp på bröstet. Vilken jäkla känsla! Sådan fantastisk upplevelse och värt varenda värk. 23.59 den 21 juli 2016 föds vår dotter. Efter några minuter klipper pappa Anton navelsträngen och 12 minuter senare kommer moderkakan med en enkel krystvärk och vi får se den. 

 

Efteråt var jag helt färdig, slut i kroppen och otroligt öm i underlivet, barnmorskan skulle kolla om jag gått sönder invändigt men det gick bara inte, skrek rakt ut bara hon rörde lite så det avvaktade vi lite med. Efter ett tag kommer jag upp och går på toaletten vilket går över förväntan, jag hade förväntat mig att det skulle vara en pina att kissa men det gick bra, sved lite men ingen fara. Sen fick vi födelse-fika och var kvar på förlossningen i sex timmar då barnmorskorna gjorde lite koller på bebis och vi fick vila upp oss lite. Bebis vägdes och mättes. 3420gram och 49cm lång. Pappa fick sätta på den första blöjan och barnmorskan tog tempen och kollade över bebis en första gång och allt såg bra ut, dock hade hon lite låg temp så hon fick lite kläder på sig och varma filtar och värmekuddar och fick ligga hud mot hud på mitt bröst. 

 

 

 

Tänk att nu var vi föräldrar och vi kommer älska vår underbara dotter till det sista andetagen vi tar, ett livslångt uppdrag som vi kommer göra allt i vår makt att sköta på bästa vis <3